Jag har även försökt att få honom att börja hitta lite i stan och har gått och tjatat in namnen på de största gatorna. "Vilken gata går vi på nu? vad heter vägen som går ända från Gränby till Stora torget? vad börjar samma väg heta sedan? Vad heter gatan som mitt jobb ligger på? Hur hittar man dit och hur hittar man till centralen?" osv osv osv.
Max har suckat och svarat ibland rätt och ibland fel, och när jag suckat när han svarat fel har han kontrat med att han inte lyssnade så noga för jag bara tjatar...
Att jag inte behövt tjata om han svarat rätt var något han ignorerade.
Men jag tror att han nu åtminstone har koll på Kungsgatan, Vaksalagatan, Drottninggatan, Stora torget, Vaksala torg och var mitt jobb ligger i förhållande till dessa gator. Mission compleated so to speak...
Vi var även upp i reaktor 3... (Uppsalas nybyggda konserthus som mest ser ut som ett kärnkraftverk...) Efter låååånga rulltrappor kom vi upp och tittade på utsikten över Uppsala.
Efter dagens krävande stadslexion blev sonen hungrig. Och som den ansvarsfulla förälder jag är bjöd jag honom på den näringsrikaste kost som gick att finna... eller också inte...
Väl hemma var sonen glad och hunden ännu gladare. Ja faktisk så glad att han tyckte att ett springfnatt utan någon som helst återhållsamhet var på plats. :)
Snälla Matte nu är väll resten av helgen min, bara min?!
Och det blev den. Två härliga skogspromenader hann vi med. :)
3 kommentarer:
Min goda Jea, jag förutsätter att Max fick från hela kostcirkeln? Selleri? Lever? Aphjärna? Ska han orka med i Dinos tempo så vill det ju till att du ser till att han får i sig alla vitaminer, spårämnen, nyttigheter och det ena med det fjärde. I synnerhet det fjärde känner jag är oumbärligt.
Tycker du är en ansvarstagande förälder, djupt impregnerad av din förmåga att tjata och tjata. Alltså, det mår ju var unge bra av, lite tjat nu och då liksom.
När han går där i stan och dräller och leker hitta vilse, och då kommer han att höra kära Jeas röst på sin vä axel. Om inte förr, så just då kommer han att vara glad över tjatet *flinar* vid si så där 30 års ålder.
Nu känner jag så här: men Jea, jag hittar inte i Uppsala! Jag skulle också behöva en moderlig guidning. Och absolut mat på Donken. För tänk om jag skulle komma bort och inte hitta till ditt jobb. Det skulle vara pinsamt i min ålder är det faktiskt det. OK, när ska vi ta det?
Skicka en kommentar