Är man som Lappfjanten är - en bonnhund- behöver man ibland åka in till den stora staden för att socialisera lite. De första minutrarna är Dino uppe i varv och lite dragig i kopplet, men snart lugnar han sig och uppför sig med en värdighet som anstår en kung.
Fint går han vid min sida (nästan hela tiden) både vid hundmöten och bredvid pustande bussar.
I slutet av promenaden möter vi en tax. Nu ljög jag faktiskt - kom i kapp en tax- som hade bestämt sig för att vänta in oss. Han lät oss med hela sitt kroppsspråk förstå att han tänkte hälsa på Dino, och jag såg att hans matte inte hade mycket att säga till om. Taxen såg glad och positiv ut och Dino hade skött sig ypperligt så jag bestämde mig snabbt för att det var ok.
Taxen Frasse och Dino blev snabbt vänner och jag småpratade lite med Frasses matte sådär som hundägare gör. Då hittar Frasse en pinne som han lägger sig ned och börjar göra småflis av. Dino som aldrig förstått tjusningen med pinnar står länge med huvudet på sned och tittar frågande på Frasse, som vid det här laget är helt inne i sin egen pinnvärld helt okontaktbar.
Frasses matte, som är en pratsugen kvinna, pratar på om alla taxar som passerat i hennes liv och själv försvinner även jag bort i gamla minnen. I gamla pinnminnen...
Framförallt en av de forna boxerbruttorna insåg vidden av en riktigt bra pinne. detta utvecklades till ett gemensamt intresse för Boxerbruttan och mig. Kanske framförallt för att jag ville föregå Boxerbruttan med en mer lagom (i mina mått mätt) stor pinne...
Boxerbruttan hon ville ha så stora och långa pinnar det bara gick att bära. En favoritsysselsättning hon hade var att hitta en sådan, och sedan komma i full karriär bakom mig och faktiskt golva mig totalt eftersom pinnen fällde mig lagom i knäveckshöjd.
Boxerbruttan tyckte att det var en vansinnigt rolig lek att ha matten liggandes sprattlande på marken...
Jag däremot ville han en lagom lång (läs kort) och lagom tung pinne. Den fick inte vara fisigt fjäderlätt och heller inte för tung när man skulle kasta iväg den åt Boxerbruttan.
Och viktigast av allt, den skulle KÄNNAS bra i handen, ibland bar jag den långt innan Boxerbruttan fick äran att jaga efter den.
Jag minns särskilt en pinne som Boxerbruttan och jag släpade med oss på promenader i flera månader. Vi lade den alltid utanför huset på ett särskilt ställe. En dag hade hussen städat i trädgården och kastat bort pinnen.
Jag blev arg på riktigt på honom. kasta bort en perfekt pinne bara sådär! Det borde det nästan vara spöstraff på!
När Frasse tuggat klart och Frasses matte pratat klart, gick vi vidare i den ljumma vårkvällen. Jag med ett fånigt leende på läpparna efter att återigen mött en hund som insåg vidden av en riktigt bra pinne. :)
