Idag för 4 år sedan satt jag hela dagen på hospis och läste
en bok. Boken låg där i rummet på morgonen när jag kom, och jag visste inte hur
den hade hamnat där. Boken handlade om hur en pappa, döende i cancer, skrev ett
brev till sin lilla son. Ett brev sonen skulle få läsa när han nått en ålder av
15 år. Timmarna rann iväg när jag läste boken i ett streck, och på en av bokens
sista sidor stod pappans namn; Jan-Olov. Samma namn som min pappa som låg där
bredvid mig bar, även han döende i cancer. Den kvällen fick jag höra min
pappas sista andetag och jag kan fortfarande inte fatta att han inte finns…
