Idag för 4 år sedan satt jag hela dagen på hospis och läste
en bok. Boken låg där i rummet på morgonen när jag kom, och jag visste inte hur
den hade hamnat där. Boken handlade om hur en pappa, döende i cancer, skrev ett
brev till sin lilla son. Ett brev sonen skulle få läsa när han nått en ålder av
15 år. Timmarna rann iväg när jag läste boken i ett streck, och på en av bokens
sista sidor stod pappans namn; Jan-Olov. Samma namn som min pappa som låg där
bredvid mig bar, även han döende i cancer. Den kvällen fick jag höra min
pappas sista andetag och jag kan fortfarande inte fatta att han inte finns…
2 kommentarer:
Vännen! Så intensivt jag känner med dig och jag minns tydligt din vaka, din sorg och den oerhörda tomheten, då. Nej, över går det inte men jag hoppas och tror att även din sorg lindrats. Jag tänker så ofta på mina saknade föräldrar - min mamma dog på alla hjärtans dag samma år - och känner en oerhörd tacksamhet över att ha varit ett älskat, sett barn. Och att jag haft turen att ha föräldrar jag beundrade, älskade och sörjde. Jag tänker på dig ofta, Jea, och särskilt idag! /Bitte
Oh Jeanette, jag har inte tittat in i din blogg på lääänge. Så var du i mina tankar idag och jag ville skriva wtt mail till dig men just då danns inte tiden. Men jag tittade in här bara utifall att du skulle ha skrivit något.
Vilka otroligt fina bilder på din fina pappa. Han finns i våra hjärtan. Jag önskar att han vore kvar hos dig. Jag tänker extra mycket på det just nu för min pappa mår inte bra alls. Det gör ont i hela mig, men han har levt ett långt liv. Det stärker mig i det jobbiga. Jan-Olov skulle också ha fått leva så länge. Det borde alla pappor göra. Särskilt de som slagits med krokodiler.
Jag hör av mig snart.
Många kramar,
Linda
Skicka en kommentar