Lydig hund...

-Vad lugn han har blivit!
-Ja och jättelydig, han gör i princip alltid som jag säger numera, det är jätteskönt! :)

Dino satt i dörröppningen så fint och blickade ut över byn när matte pratade med en bekant som just lämnat av sitt barn. De fortsatte prata om ditten och datten och Dino rörde inte en fena...

Plötsligt for han iväg som en kanonkula efter något som de inte ens uppfattade och borta var han, trots att matten skrek med all kraft att han skulle stanna... Matten sprang efter i bara strumplästen ilsket skrikande att han skulle komma hit!!! (trots att hon mycket väl visste att det var bortkastat i detta läget, hon kunde svära på att det var en katt han drog efter och var förmodligen helt blockerad) Såg framför sig hur han sprang ut på 90-vägen och blev påkörd... PANIK!!!

Matten sprang och irrade då hon inte riktigt såg åt vilket håll han tog vägen. Mötte en man som sa att det var en stor katt han jagade, och pekade åt ett håll... Då hörde matten ett glatt, frustrerat lekskall så hon kunde lokalisera åt vilket håll han var. Och jodå där var han, nu jagandes en kanin utanför en kompostgallerhage. Kaninen var rädd och Dino var lycklig, HAN tyckte att denna utflykt varit superkul! Först jaga en katt och när den försvann så dök en hage med en kanin upp!!!
Latjolajbans!!!

Matten tyckte inte att det var lika lattjolajbans...