1 Augusti

Idag för 4 år sedan satt jag hela dagen på hospis och läste en bok. Boken låg där i rummet på morgonen när jag kom, och jag visste inte hur den hade hamnat där. Boken handlade om hur en pappa, döende i cancer, skrev ett brev till sin lilla son. Ett brev sonen skulle få läsa när han nått en ålder av 15 år. Timmarna rann iväg när jag läste boken i ett streck, och på en av bokens sista sidor stod pappans namn; Jan-Olov. Samma namn som min pappa som låg där bredvid mig bar, även han döende i cancer. Den kvällen fick jag höra min pappas sista andetag och jag kan fortfarande inte fatta att han inte finns…

En bra dag trots allt...

Vaknade upp till en dag som jag trodde skulle bli ångestfylld och ledsam. Idag för ett år sedan satt jag hela dagen med min pappa på hospis. Det blev vår sista dag tillsammans. Inte en dag har passerat detta år utan att jag saknat honom så det gjort ont rent fysiskt inombords.

Därför trodde jag att detta skulle bli en riktig skitdag, men faktiskt blev den rätt bra trots allt.

Jag kände att jag ville vara själv denna dag så jag lämnade hund och familj hemma och drog iväg på en mindre släktforskarresa.
Jag började vid Vaksala kyrka där min farmor och farfar ligger begravda.
 

Jag styrde kosan vidare mot Krusenbergstorp där min farfar Olle, farfars far Knut, farfars farfar Fredrik Axel och farfars farfars farfar Pehr har bott och arbetat.

Jag åkte först till Alsike kyrka för att hitta farfars far Knut och farfars mor Alfridas grav.
 
Knut var den sista skogvaktaren på Krusenberg, men han var även kyrkvaktmästare på äldre dagar. Hans far Fredrik Axel som var gårdsskomakare på Krusenberg, har även han varit kyrkvaktmästre i samma kyrka. 
Så jag tänkte att kanske finns det mer information om dem i kyrkan? Jag frågade en nunna i klostret bredvid kyrkan om hon visste om något av intresse fanns. Syster Karin halade snabbt upp en telefon och ringde till en tant som bodde i närheten.
Vips satt jag i krutgumman Emmys kök och det visade sig att hon hade känt både min farfar och hans syskon och Knut och "Frida". Deras familjer hade umgåtts i alla år då de också var boende på Krusenbergs ägor.

Emmy har idag vallat mig runt i alla torp där mina släktingar bott. Gett mig information om dem jag inte vetat, och i alla torp har ägarna tagit emot med öppna armar, låtit mig fotografera, intresserat sig för min släktforskning och hälsat mig välkommen tillbaka.

I Udden bodde min farfars farfars farfar Pehr Stavbom
 

I Staffansberg har min farfar Olle, hans föräldrar Knut och Frida OCH Knuts föräldrar och syskon bott SAMTIDIGT i början 1900-talet. I ett rum och kök...



I Moran har min farfars farfar Fredrik Axel (gårdsskomakaren) bott en kort period.

Moran bjöd på 6 söta hundvalpar också... ♥


I det sista torpet Moralund, där även min pappa tillbringat barndoms jular med Knut och Frida blev ägarna så glada över mitt besök och så pass intresserade att de bestämde sig för att börja kalla den ursprungliga delen av torpet (de hade byggt till torpet, så att man ändå såg var den gamla delen var) för "Knuts stuga" till minne av min fafars far som alltså var den sista skogvaktaren där. Kul!


Hunden Elsa Karlsson tog emot på trappan. (Jo hon hette så enligt ägaren :))

 

 Emmy upplyste mig dessutom att farfars farfars gravsten fortfarande fanns kvar på kyrkogården, även fast den inte längre stod på ursprungsplatsen Så det blev en sväng dit igen för fotografering.
 

Om man i himlen kan påverka det som sker i det jordiska tror jag att det var pappa som såg till att jag träffade Emmy idag. Var det inte det hade jag tur som en tokig ;)

Pappaängeln

Jag hämtar stoftet av min pappa i tegelröda skor.

Velande väljer jag vilka skor som ska bära honom till hans sista vila. Jag undrar över vad som är passande, hör honom som så många gånger förr säga; Gör som du vill, det har du ju alltid gjort!

Och det gör jag.

Jag tar mina tegelröda skor för jag vet att han gillade dem.

Jag ställer hans sjöurna i bilen tillsammans med de 100 tegelröda och gula rosorna som jag köpt till honom. Hoppar in bakom ratten och suckar djupt.

”Jadu farsan… Då kör vi då!” säger jag högt och startar bilen.

Gråtandes börjar jag sakta köra, samtidigt bestämmer sig molnen äntligen för att sympatisera med min sorg och släpper ifrån sig de största regndroppar man kan tänka.

Det har varit en torr sommar i Uppland men nu droppar stora krokodiltårar på bilens rutor.

Och stora krokodiltårar droppar på mina kinder.

I ösande regn lägger vi vår pappa till en sista vila i hans älskade hav.

Han får sitt hav som sin sjömansgrav.

Just när han försvinner ned i djupet och vi tror att det inte kan regna mer, tar regnet i ännu lite hårdare.

Vi smyckar hans grav med guppande blommor och sitter sedan femton personer tysta i det strilande regnet.

Sakta börjar vi åka tillbaka till fastlandet och förmodligen ser vi ut som båtflyktingar i de två överfulla båtarna.

Vädret kanske översympatiserar lite med vår sorg då det blir så mycket vatten i båtarna att vi får ösa dem på vägen tillbaka. Själv tycker jag att vädret är passande, detta var inte för mig en vacker och solig dag. Jag känner samtidigt en lättnad över att det blev som han själv önskade.

Jag tar ett par bilder med mobilen rakt ned i havet, de blir suddiga och dåliga och jag tänker radera dem MEN då ser jag honom, pappaängeln!!!

Jag tänker också att han slapp bli gammal och orkeslös, det hade faktiskt inte passat honom rastlös som han var.

Pappa!

Aldrig mer behöver du längta efter gunget under fötterna, nu är du en del av den gungande sjön!

Vännen från förr ger mig minnen

Vännen från förr nås någonstans i världen av beskedet att min pappa gått bort. Hon är överraskande nog en av de första som hör av sig till mig trots att kontakten varit knapp i åtminstone 25 år.


Linda och jag

Jag, Alice och Linda

Vännen från förr var min första bästa kompis när jag var barn. Våra bröder var lika goda vänner de, och vi höll ihop i vått och torrt.


Linda, jag, brorsan och Mats


Vi var oskiljaktiga tills den dagen min allra första sorg drabbade mig. Min första sorg var när min allra bästa vän flyttade till en annan stad långt bort.

På flyttdagen gick vi tillsammans in i hennes tomma rum där vi lekt så många gånger. Jag minns att det ekade. Sedan åkte de iväg i deras röda Peugeot med mig springandes efter bilen. Gråtandes vinkade jag så länge jag såg bilen, som försvann ned mot E4:an mot ett nytt liv och nya vänner.

Jag var 5 ½ år och ensammast i hela världen. Min första sorg var ett faktum.

Linda, jag och brorsan den dagen de flyttade

Vi brevväxlade och någon vecka per år besökte jag vännen i deras nya stad. De hade en buske på tomten som doftade så gott, jag tror det var en Jasmin. Än i dag utbrister jag ”Det luktar Umeå” när jag känner den doften någonstans.

Påskkärringar i Umeå; Mats, jag, Linda och brorsan

Sedan kom tonåren och livet rullade på för oss båda utan att vi hade någon kontakt.

Nu 34 år senare är hon med mig i min stora sorg efter min pappa. Så tacksam jag är för det.

När ett av hennes mail når mig, efter att hon läst det här skrattar jag så tårarna rinner över att hon också trodde att min pappa hade slagits med krokodiler. ” Eller trodde..?? Det var ju sant!”

Hon ger mig sedan några minnen av pappa genom att berätta sina egna. Hon påminner mig om pappas bruna Ford Taunus med vinyltak, plötsligt kommer jag även ihåg lukten och känslan av de varma sätena mot mina bara ben på väg till sjön för att ta ett kvällsdopp. Hon skriver om min pappas tatuerade armar och får mig att minnas hur imponerad alla barndomsvänner var över dem.

”Alla som kände honom förstår vad ni har förlorat.” fortsätter hon sitt mail och det får mig att haja till. Så rätt hon har. Han var ingen dussinpappa min farsa.

Allas pappor har inte tävlat i backhoppning.

Allas pappor har inte mönstrat på en båt i Gävle en sen kväll redan som 16-åring, för att sedan tillbringa flera år av sitt liv till sjöss.

Allas pappor har inte besökt hamnar över hela världen.

Allas pappor har inte åkt otaliga Vasalopp och sprungit många Marathon i olika huvudstäder i världen.

Allas pappor har inte dykcert och dykt på båtvrak.

Allas pappor är inte experter på att binda midsommarkransar av prästkragar.

Allas pappor avgudar inte boxerhundar lika mycket som mig, så pass att det känns rent fysiskt i kroppen när de ser en.

Allas pappor har inte byggt sitt eget hus spik för spik, planka för planka. För att sedan bygga upp det återigen efter att det brunnit ned.

Han har inte bara gjort avtryck i våra liv han har även gjort avtryck i vår stad. När jag åker genom vår stad ser jag fasader han gjort, tak han har lagt, och hängrännor han monterat högt upphissad i en skylift. Varje dag på väg till jobbet åker jag längs en kullerstensrefug på Kungsgatan. DEN refugen har VÅR pappa gjort tänker jag när jag passerar.

Allas pappor har inte gjort en refug på stadens kungsgata.

Han var ingen dussinpappa VÅR FARSA!♥

Översvämning

Bryter ihop och bara svämmar över av ledsamhet. Samlar ihop mig igen och tänker på alla gulliga som bryr sig om mig♥ , då känns det lite bättre.


Första dagen på jobbet kom nya chefen och kära vännen (i en och samma person) med en blomma från henne och hennes familj.
-Jag tänkte att jag skulle köpa något vackert eftersom din pappa gått bort, men när jag såg den här så kändes den så "Jeig" så jag köpte den istället. Säger hon.
Och tänk så rätt hon har, jag gillar den Verkligen. ♥
En liten arbetsmyra hade hon satt dit i krukan också och det var ju passande. :)



Idag kommer en av de gamla cheferna (som är nya chefens pappa) och hälsar på på jobbet. Med sig har han en blomsterkorg som han levererar med en kram. Den var både från honom och den andra gamla chefen.♥

Och alla hälsningar jag fått per sms, mail och FB. ♥ Tänk vad med gulliga personer jag ändå omger mig med. Tack för att ni finns! ♥

Hopp om livet

Jag jobbar och sliter rent fysiskt i trädgården och gör om på den inglasade altanen, svetten rinner på mig (och jag svettas sällan). Jag flyttar buskar och plantor, delar plantor och planterar nytt, jag bygger ramar av tunga stenar och tegelstenar till nya rabatter, handlar sollcellslampor och sätter upp nya svarta bambu rullgardiner, monterar nya möbler och syr kuddar och överdrag till soffan. Jag målar och målar och köper krukor och gör fint. Och jag behöver det. Jag behöver den fysiska utmattningen.


Kung Dino provligger du nya möblerna och ligger lugnt och betraktar mig när jag jobbar vidare.


Igår kväll började jag även tänka jobb igen. Och jag behöver det med.
Idag ska jag ta upp Poweryogan jag började med i våras men som kom av sig när jag behövde den som bäst.

Hösten närmar sig och det är min bästa årstid. Så glad jag är för att det är just den årstiden vi står inför. Snart kommer dagar med hög och klar luft. Snart kommer dagar med de vackraste färgerna och stubbiga åkrar.
Jag känner hopp om liv i allt det ledsna ♥

:(

Fredagen den 13:e maj 2011…

… Ställer han ned sågen och vänder sig bort från mig. Han tar tag med sina båda starka händer i jeansens hällor och drar upp dem lite då de har en vana att glida ned. Jag tittar på hans ryggsiluett och på hans starka, solbrända, tatuerade armar med en klump i magen. Han slår ut med armarna, rycker lite på axlarna och säger ”Ja… Vi får se vad fan de kan göra…”

Fredagen den 13:e maj 2011 är dagen då livet stannade upp och de vanliga orden tog slut. De vanliga orden ersätts i rasande fart med sjukdoms och behandlingsord och allt för snabbt det slutgiltiga ordet; Hospis…

Min sjörövarfarsa med längtan ut på sjön. Min Tarzanfarsa som slagits med krokodiler (nåja, det var iallafall vad han fick mig att tro när jag var barn…). Min Krokodil Dundeefarsa – många tyckte att han påminde om honom rent utseendemässigt. Min byggarfarsa, min fixarfarsa. Han som fixade det mesta fixade tillslut inte detta.

Jag tänker på vad jag har efter honom och ler vemodigt; rastlösheten, de ständiga projekten, ”kan själv” och ”det fixar jag”. Kärlek till havet och till Boxerhundar. Varje gång jag ser en Boxer kommer jag att höra hans röst i mitt huvud som utbrister ”Faaan så fina de är!!! Jag blir alldeles sjuk när jag ser en!”

Måndagen den 1:a augusti 2011 är dagen då jag inte säger adjö till min pappa. Trots att det var dagen då hans pina tog slut säger jag inte adjö. Jag säger inte adjö till min pappa den dagen av den enkla anledningen att han alltid kommer att finnas för mig.

Pappa, jag älskar dig!

/Jeanette