Fredagen den 13:e maj 2011…
… Ställer han ned sågen och vänder sig bort från mig. Han tar tag med sina båda starka händer i jeansens hällor och drar upp dem lite då de har en vana att glida ned. Jag tittar på hans ryggsiluett och på hans starka, solbrända, tatuerade armar med en klump i magen. Han slår ut med armarna, rycker lite på axlarna och säger ”Ja… Vi får se vad fan de kan göra…”
Fredagen den 13:e maj 2011 är dagen då livet stannade upp och de vanliga orden tog slut. De vanliga orden ersätts i rasande fart med sjukdoms och behandlingsord och allt för snabbt det slutgiltiga ordet; Hospis…
Min sjörövarfarsa med längtan ut på sjön. Min Tarzanfarsa som slagits med krokodiler (nåja, det var iallafall vad han fick mig att tro när jag var barn…). Min Krokodil Dundeefarsa – många tyckte att han påminde om honom rent utseendemässigt. Min byggarfarsa, min fixarfarsa. Han som fixade det mesta fixade tillslut inte detta.
Jag tänker på vad jag har efter honom och ler vemodigt; rastlösheten, de ständiga projekten, ”kan själv” och ”det fixar jag”. Kärlek till havet och till Boxerhundar. Varje gång jag ser en Boxer kommer jag att höra hans röst i mitt huvud som utbrister ”Faaan så fina de är!!! Jag blir alldeles sjuk när jag ser en!”
Måndagen den 1:a augusti 2011 är dagen då jag inte säger adjö till min pappa. Trots att det var dagen då hans pina tog slut säger jag inte adjö. Jag säger inte adjö till min pappa den dagen av den enkla anledningen att han alltid kommer att finnas för mig.
Pappa, jag älskar dig!
/Jeanette
11 kommentarer:
Åh, vännen! Vad det gör mig ont om dig. Vad känner med dig. Och vad din pappa hade varit stolt över att läsa din blogg idag: that´s my girl!
Att vara pappas flicka är en ynnest och en rikedom och det bär du med dig genom alla rum och alla tider. Nu ska sorgen följa dig ett långt stycke på vägen och saknaden kommer alltid att finnas där. Men framför allt vetskapen att du har haft världens bästa pappa.
Jag tänker på dig, det vet du. Och jag finns här, om och när du vill prata – det vet du också.
Kära Jea, jag sänker en varm och stor och innerlig kram!
Kära Jea, det är så sorgligt och tomt när ens föräldrar lämnar en. När det än är, så är det alltid för tidigt. Men samtidigt så är det precis som du säger, han kommer alltid att finnas där.
Du kommer att höra hans ord (och svordomar ;-) ) i ditt inre, du kommer att tänka "det här skulle jag velat berätta för farsan" - så länge du lever kommer din far att finnas kvar där för dig.
Jag tänker också på dig! Och hoppas vi ses i oktober.
Kram
Irene
Bästaste Jea, det var ju inte så här vi ville att bloggandet skulle fortsätta :(
Jag är såå ledsen för din skull och både känner med dig och tänker på dig, det vet du!
Kram
Lena
Tänker på dig <3
Massa Styrke Kramar // Pia
Åh, vad fint du skrivit om din pappa. Lider med dig och sänder en varm kram genom cyber rymnden.
Åh Jea. Vad jag vill krama dig hårt. Som den sjörövarlisa jag är. För jag med är en saknadsdotter. För att vi nu delar det där hemska bandet... Det blir bättre, det blir sämre... men det går. & jag finns här för dig.
Sjörövarhårdkram/Lisa
Vad med kramar, tack hörrenini!♥
Bitte; Du hade rätt det var värre innan. Nu har jag sorgen och saknaden men slipper oron och vetskapen om att han lider.
Irene; Ja för tidigt var det verkligen i detta fall. Han hade gott kunnat leva i 30 år till. MEN kanske att det fanns en sorts mening med detta (?) då min far inte hade passat i att bli gammal och inte kunna jobba mer.
Angående oktober så vill jag gärna men tvekar på den långa resan. Jag har 50 mil enkel resa. Det blir 100 mil på en helg med en åksjuk hund och en skadad nacke som inte gillar att sitta så länge i bil. Jag suger lite på det så får vi se hur det känns då.
Larsson; Nä såhär ville inte jag heller att bloggandet skulle fortsätta, men snart ska du se att Jea har gjort något galet roligt igen som kan passa att skriva om här ;)
Pia; Tack, det vet jag att du gör♥
Lena; Tack. Det finns så mycket mer att skriva men det kommer kanske en annan dag.
Lisa; Såklart är du en sjörövarlisa med krutrök och allt ;) Din blogg är dessutom en LISA för själen. Tack för att du delar med dig och skönt att jag har någon att dela sorgebandet efter en pappa som går bort allt för tidigt♥
Goa Jea <3 Så underbart du skriver om din pappa. När du skriver om honom så får jag svar på vartifrån DITT jävlar anamma kommer ifrån, det käcka, det glada det som gör att man helt enkelt gillar dig...Trots att vi aldrig mötts!
Kramar om hårt!
Snubblade in här och sitter nu med tårar i ögonen...
Jag beklagar verkligen.
Min pappa gick också bort alldeles för tidigt, 58 år gammal.
Jag saknar honom förfärligt mycket och tänker på honom varje dag.
Men jag vet att han har det bättre där han är nu och behöver inte lida mer.
De sitter säkert där på sina moln och tittar stolt ner på sina döttrar!
Kramar Helena
Anki; Den där hårda kramen ger vi varandra samtidigt du och jag. Vi behöver den båda just nu.
Helena; Tack. Så är det nog att de finns där någonstans för oss även om de fysiskt inte är här. ♥
Alla som kände honom förstar vad ni har förlorat.
Manga tankar och kramar till er alla.
/Linda Holgersson(Bergström)
Skicka en kommentar