Pappaängeln

Jag hämtar stoftet av min pappa i tegelröda skor.

Velande väljer jag vilka skor som ska bära honom till hans sista vila. Jag undrar över vad som är passande, hör honom som så många gånger förr säga; Gör som du vill, det har du ju alltid gjort!

Och det gör jag.

Jag tar mina tegelröda skor för jag vet att han gillade dem.

Jag ställer hans sjöurna i bilen tillsammans med de 100 tegelröda och gula rosorna som jag köpt till honom. Hoppar in bakom ratten och suckar djupt.

”Jadu farsan… Då kör vi då!” säger jag högt och startar bilen.

Gråtandes börjar jag sakta köra, samtidigt bestämmer sig molnen äntligen för att sympatisera med min sorg och släpper ifrån sig de största regndroppar man kan tänka.

Det har varit en torr sommar i Uppland men nu droppar stora krokodiltårar på bilens rutor.

Och stora krokodiltårar droppar på mina kinder.

I ösande regn lägger vi vår pappa till en sista vila i hans älskade hav.

Han får sitt hav som sin sjömansgrav.

Just när han försvinner ned i djupet och vi tror att det inte kan regna mer, tar regnet i ännu lite hårdare.

Vi smyckar hans grav med guppande blommor och sitter sedan femton personer tysta i det strilande regnet.

Sakta börjar vi åka tillbaka till fastlandet och förmodligen ser vi ut som båtflyktingar i de två överfulla båtarna.

Vädret kanske översympatiserar lite med vår sorg då det blir så mycket vatten i båtarna att vi får ösa dem på vägen tillbaka. Själv tycker jag att vädret är passande, detta var inte för mig en vacker och solig dag. Jag känner samtidigt en lättnad över att det blev som han själv önskade.

Jag tar ett par bilder med mobilen rakt ned i havet, de blir suddiga och dåliga och jag tänker radera dem MEN då ser jag honom, pappaängeln!!!

Jag tänker också att han slapp bli gammal och orkeslös, det hade faktiskt inte passat honom rastlös som han var.

Pappa!

Aldrig mer behöver du längta efter gunget under fötterna, nu är du en del av den gungande sjön!