Vännen från förr ger mig minnen

Vännen från förr nås någonstans i världen av beskedet att min pappa gått bort. Hon är överraskande nog en av de första som hör av sig till mig trots att kontakten varit knapp i åtminstone 25 år.


Linda och jag

Jag, Alice och Linda

Vännen från förr var min första bästa kompis när jag var barn. Våra bröder var lika goda vänner de, och vi höll ihop i vått och torrt.


Linda, jag, brorsan och Mats


Vi var oskiljaktiga tills den dagen min allra första sorg drabbade mig. Min första sorg var när min allra bästa vän flyttade till en annan stad långt bort.

På flyttdagen gick vi tillsammans in i hennes tomma rum där vi lekt så många gånger. Jag minns att det ekade. Sedan åkte de iväg i deras röda Peugeot med mig springandes efter bilen. Gråtandes vinkade jag så länge jag såg bilen, som försvann ned mot E4:an mot ett nytt liv och nya vänner.

Jag var 5 ½ år och ensammast i hela världen. Min första sorg var ett faktum.

Linda, jag och brorsan den dagen de flyttade

Vi brevväxlade och någon vecka per år besökte jag vännen i deras nya stad. De hade en buske på tomten som doftade så gott, jag tror det var en Jasmin. Än i dag utbrister jag ”Det luktar Umeå” när jag känner den doften någonstans.

Påskkärringar i Umeå; Mats, jag, Linda och brorsan

Sedan kom tonåren och livet rullade på för oss båda utan att vi hade någon kontakt.

Nu 34 år senare är hon med mig i min stora sorg efter min pappa. Så tacksam jag är för det.

När ett av hennes mail når mig, efter att hon läst det här skrattar jag så tårarna rinner över att hon också trodde att min pappa hade slagits med krokodiler. ” Eller trodde..?? Det var ju sant!”

Hon ger mig sedan några minnen av pappa genom att berätta sina egna. Hon påminner mig om pappas bruna Ford Taunus med vinyltak, plötsligt kommer jag även ihåg lukten och känslan av de varma sätena mot mina bara ben på väg till sjön för att ta ett kvällsdopp. Hon skriver om min pappas tatuerade armar och får mig att minnas hur imponerad alla barndomsvänner var över dem.

”Alla som kände honom förstår vad ni har förlorat.” fortsätter hon sitt mail och det får mig att haja till. Så rätt hon har. Han var ingen dussinpappa min farsa.

Allas pappor har inte tävlat i backhoppning.

Allas pappor har inte mönstrat på en båt i Gävle en sen kväll redan som 16-åring, för att sedan tillbringa flera år av sitt liv till sjöss.

Allas pappor har inte besökt hamnar över hela världen.

Allas pappor har inte åkt otaliga Vasalopp och sprungit många Marathon i olika huvudstäder i världen.

Allas pappor har inte dykcert och dykt på båtvrak.

Allas pappor är inte experter på att binda midsommarkransar av prästkragar.

Allas pappor avgudar inte boxerhundar lika mycket som mig, så pass att det känns rent fysiskt i kroppen när de ser en.

Allas pappor har inte byggt sitt eget hus spik för spik, planka för planka. För att sedan bygga upp det återigen efter att det brunnit ned.

Han har inte bara gjort avtryck i våra liv han har även gjort avtryck i vår stad. När jag åker genom vår stad ser jag fasader han gjort, tak han har lagt, och hängrännor han monterat högt upphissad i en skylift. Varje dag på väg till jobbet åker jag längs en kullerstensrefug på Kungsgatan. DEN refugen har VÅR pappa gjort tänker jag när jag passerar.

Allas pappor har inte gjort en refug på stadens kungsgata.

Han var ingen dussinpappa VÅR FARSA!♥