Lyckad kändisjakt

Efter en stunds smygande i Rasboskogarna hittade jag tillslut objektet!
(Nåja, smygande och smygande, Jag KÖRDE FEL, Vilket objektets personliga assistent, tillika matte, hade roligt åt och undrade om jag inte bodde här?!)

I allfall DÄR stod han skådisen!
Nöjd över att slippa stå i skuggan av sin ännu mer kända bror (Ymer Ysterkvist) stod NISSE GURRA AKTERSNURRA med ett gäng tikar dreglande runt benen.



Eller runt benen, snarare UNDER benen då han var tvungen att stå på en bänk för att komma upp i lite höjd, Och tikarna var ändå tvungna att ligga ned för att vara under honom, om man säger...
Liggande söt tik.♥:


Gurra var glad över uppmärksamheten och välkomnade mig med ett skall och lite gos.


Tills jag tog ut kungen...
Då blev Gurra lite sur och tyckte att det var väll ändå onödigt att ta dit en Kung, när han för en gångs skull var den som var mest känd och egen herre på täppan.
Och sedan alla mattar som utbrast att "Åh, så fin! Och åh, så söt, Och åh, vilken personlighet!" när Dino hoppade ur bilen, DET tyckte Gurra också var onödigt. "SÅ jävla snygg var han väll ändå inte om man jämför med mig!" tyckte Gurra.

Visst fanns det en annan herre där också, vid namn Quba. Men han är det inte så svårt att vara herre över, även om man bara är en tvärhand hög...


Så Gurra lipade åt Dino:


Och Dino han lipade än värre tillbaka:


"Jag kan jag med!" sa den söta boxerbruttan och lipade lite försiktigt:


Nej jag törs INTE lipa sa Quba, det kanske är farligt...


Jag var så glad över att jag tog med Dino då jag i ärlighetens namn tvekade och tänkte att; Hua, vad vi kommer att göra bort oss bland alla lydnandsmänniskor som går kurs för Kent Svartberg.
Men så tänkte jag vidare att; Äh, vad fan, jag bjuder på att de andra får glänsa lite och känna sig lite bättre. Larssonskan måste såklart få träffa Kungen!

Sagt och gjort. Och som vanligt skötte sig Dino helt ok. Det är bara jag som alltid TROR att vi ska göra bort oss. Visst var han upp i varv och lite pipig över att han inte fick rusa runt och jucka på, och leka med alla snygga tikar.
Och att vi mattar bara var stilla första timmen och babblade, var otroligt långtråkigt. Men sedan tog Larssonskan och jag våra hundra på en promenad, och efter ett par hundra meter hade hundarna bildat flock. Dino gick fint i kopplet som om han aldrig brukar göra annat än att promenera med främmande hundar. (Vilket i verkliga livet knappt händer en gång per år)
Gurra, han måste med jämna mellanrum muttra lite om att lite onödigt att Kungen var med på promenad var det. Men accepterade konstellationen rätt snart.

Det var så roligt att träffa Larsson och hennes gäng! Jag är normalt ingen som springer runt och kramar folk utan vidare, men när Larssonskan och jag träffades kändes det helt naturligt att ge varandra en stor bamsekram!
Så Synd att Ymer inte var riktig kry och hade fått stanna hemma. Men nästa gång räknar jag med att även få träffa Ymer! :)