Pappaängeln

Jag hämtar stoftet av min pappa i tegelröda skor.

Velande väljer jag vilka skor som ska bära honom till hans sista vila. Jag undrar över vad som är passande, hör honom som så många gånger förr säga; Gör som du vill, det har du ju alltid gjort!

Och det gör jag.

Jag tar mina tegelröda skor för jag vet att han gillade dem.

Jag ställer hans sjöurna i bilen tillsammans med de 100 tegelröda och gula rosorna som jag köpt till honom. Hoppar in bakom ratten och suckar djupt.

”Jadu farsan… Då kör vi då!” säger jag högt och startar bilen.

Gråtandes börjar jag sakta köra, samtidigt bestämmer sig molnen äntligen för att sympatisera med min sorg och släpper ifrån sig de största regndroppar man kan tänka.

Det har varit en torr sommar i Uppland men nu droppar stora krokodiltårar på bilens rutor.

Och stora krokodiltårar droppar på mina kinder.

I ösande regn lägger vi vår pappa till en sista vila i hans älskade hav.

Han får sitt hav som sin sjömansgrav.

Just när han försvinner ned i djupet och vi tror att det inte kan regna mer, tar regnet i ännu lite hårdare.

Vi smyckar hans grav med guppande blommor och sitter sedan femton personer tysta i det strilande regnet.

Sakta börjar vi åka tillbaka till fastlandet och förmodligen ser vi ut som båtflyktingar i de två överfulla båtarna.

Vädret kanske översympatiserar lite med vår sorg då det blir så mycket vatten i båtarna att vi får ösa dem på vägen tillbaka. Själv tycker jag att vädret är passande, detta var inte för mig en vacker och solig dag. Jag känner samtidigt en lättnad över att det blev som han själv önskade.

Jag tar ett par bilder med mobilen rakt ned i havet, de blir suddiga och dåliga och jag tänker radera dem MEN då ser jag honom, pappaängeln!!!

Jag tänker också att han slapp bli gammal och orkeslös, det hade faktiskt inte passat honom rastlös som han var.

Pappa!

Aldrig mer behöver du längta efter gunget under fötterna, nu är du en del av den gungande sjön!

Vännen från förr ger mig minnen

Vännen från förr nås någonstans i världen av beskedet att min pappa gått bort. Hon är överraskande nog en av de första som hör av sig till mig trots att kontakten varit knapp i åtminstone 25 år.


Linda och jag

Jag, Alice och Linda

Vännen från förr var min första bästa kompis när jag var barn. Våra bröder var lika goda vänner de, och vi höll ihop i vått och torrt.


Linda, jag, brorsan och Mats


Vi var oskiljaktiga tills den dagen min allra första sorg drabbade mig. Min första sorg var när min allra bästa vän flyttade till en annan stad långt bort.

På flyttdagen gick vi tillsammans in i hennes tomma rum där vi lekt så många gånger. Jag minns att det ekade. Sedan åkte de iväg i deras röda Peugeot med mig springandes efter bilen. Gråtandes vinkade jag så länge jag såg bilen, som försvann ned mot E4:an mot ett nytt liv och nya vänner.

Jag var 5 ½ år och ensammast i hela världen. Min första sorg var ett faktum.

Linda, jag och brorsan den dagen de flyttade

Vi brevväxlade och någon vecka per år besökte jag vännen i deras nya stad. De hade en buske på tomten som doftade så gott, jag tror det var en Jasmin. Än i dag utbrister jag ”Det luktar Umeå” när jag känner den doften någonstans.

Påskkärringar i Umeå; Mats, jag, Linda och brorsan

Sedan kom tonåren och livet rullade på för oss båda utan att vi hade någon kontakt.

Nu 34 år senare är hon med mig i min stora sorg efter min pappa. Så tacksam jag är för det.

När ett av hennes mail når mig, efter att hon läst det här skrattar jag så tårarna rinner över att hon också trodde att min pappa hade slagits med krokodiler. ” Eller trodde..?? Det var ju sant!”

Hon ger mig sedan några minnen av pappa genom att berätta sina egna. Hon påminner mig om pappas bruna Ford Taunus med vinyltak, plötsligt kommer jag även ihåg lukten och känslan av de varma sätena mot mina bara ben på väg till sjön för att ta ett kvällsdopp. Hon skriver om min pappas tatuerade armar och får mig att minnas hur imponerad alla barndomsvänner var över dem.

”Alla som kände honom förstår vad ni har förlorat.” fortsätter hon sitt mail och det får mig att haja till. Så rätt hon har. Han var ingen dussinpappa min farsa.

Allas pappor har inte tävlat i backhoppning.

Allas pappor har inte mönstrat på en båt i Gävle en sen kväll redan som 16-åring, för att sedan tillbringa flera år av sitt liv till sjöss.

Allas pappor har inte besökt hamnar över hela världen.

Allas pappor har inte åkt otaliga Vasalopp och sprungit många Marathon i olika huvudstäder i världen.

Allas pappor har inte dykcert och dykt på båtvrak.

Allas pappor är inte experter på att binda midsommarkransar av prästkragar.

Allas pappor avgudar inte boxerhundar lika mycket som mig, så pass att det känns rent fysiskt i kroppen när de ser en.

Allas pappor har inte byggt sitt eget hus spik för spik, planka för planka. För att sedan bygga upp det återigen efter att det brunnit ned.

Han har inte bara gjort avtryck i våra liv han har även gjort avtryck i vår stad. När jag åker genom vår stad ser jag fasader han gjort, tak han har lagt, och hängrännor han monterat högt upphissad i en skylift. Varje dag på väg till jobbet åker jag längs en kullerstensrefug på Kungsgatan. DEN refugen har VÅR pappa gjort tänker jag när jag passerar.

Allas pappor har inte gjort en refug på stadens kungsgata.

Han var ingen dussinpappa VÅR FARSA!♥

Översvämning

Bryter ihop och bara svämmar över av ledsamhet. Samlar ihop mig igen och tänker på alla gulliga som bryr sig om mig♥ , då känns det lite bättre.


Första dagen på jobbet kom nya chefen och kära vännen (i en och samma person) med en blomma från henne och hennes familj.
-Jag tänkte att jag skulle köpa något vackert eftersom din pappa gått bort, men när jag såg den här så kändes den så "Jeig" så jag köpte den istället. Säger hon.
Och tänk så rätt hon har, jag gillar den Verkligen. ♥
En liten arbetsmyra hade hon satt dit i krukan också och det var ju passande. :)



Idag kommer en av de gamla cheferna (som är nya chefens pappa) och hälsar på på jobbet. Med sig har han en blomsterkorg som han levererar med en kram. Den var både från honom och den andra gamla chefen.♥

Och alla hälsningar jag fått per sms, mail och FB. ♥ Tänk vad med gulliga personer jag ändå omger mig med. Tack för att ni finns! ♥

Hopp om livet

Jag jobbar och sliter rent fysiskt i trädgården och gör om på den inglasade altanen, svetten rinner på mig (och jag svettas sällan). Jag flyttar buskar och plantor, delar plantor och planterar nytt, jag bygger ramar av tunga stenar och tegelstenar till nya rabatter, handlar sollcellslampor och sätter upp nya svarta bambu rullgardiner, monterar nya möbler och syr kuddar och överdrag till soffan. Jag målar och målar och köper krukor och gör fint. Och jag behöver det. Jag behöver den fysiska utmattningen.


Kung Dino provligger du nya möblerna och ligger lugnt och betraktar mig när jag jobbar vidare.


Igår kväll började jag även tänka jobb igen. Och jag behöver det med.
Idag ska jag ta upp Poweryogan jag började med i våras men som kom av sig när jag behövde den som bäst.

Hösten närmar sig och det är min bästa årstid. Så glad jag är för att det är just den årstiden vi står inför. Snart kommer dagar med hög och klar luft. Snart kommer dagar med de vackraste färgerna och stubbiga åkrar.
Jag känner hopp om liv i allt det ledsna ♥

:(

Fredagen den 13:e maj 2011…

… Ställer han ned sågen och vänder sig bort från mig. Han tar tag med sina båda starka händer i jeansens hällor och drar upp dem lite då de har en vana att glida ned. Jag tittar på hans ryggsiluett och på hans starka, solbrända, tatuerade armar med en klump i magen. Han slår ut med armarna, rycker lite på axlarna och säger ”Ja… Vi får se vad fan de kan göra…”

Fredagen den 13:e maj 2011 är dagen då livet stannade upp och de vanliga orden tog slut. De vanliga orden ersätts i rasande fart med sjukdoms och behandlingsord och allt för snabbt det slutgiltiga ordet; Hospis…

Min sjörövarfarsa med längtan ut på sjön. Min Tarzanfarsa som slagits med krokodiler (nåja, det var iallafall vad han fick mig att tro när jag var barn…). Min Krokodil Dundeefarsa – många tyckte att han påminde om honom rent utseendemässigt. Min byggarfarsa, min fixarfarsa. Han som fixade det mesta fixade tillslut inte detta.

Jag tänker på vad jag har efter honom och ler vemodigt; rastlösheten, de ständiga projekten, ”kan själv” och ”det fixar jag”. Kärlek till havet och till Boxerhundar. Varje gång jag ser en Boxer kommer jag att höra hans röst i mitt huvud som utbrister ”Faaan så fina de är!!! Jag blir alldeles sjuk när jag ser en!”

Måndagen den 1:a augusti 2011 är dagen då jag inte säger adjö till min pappa. Trots att det var dagen då hans pina tog slut säger jag inte adjö. Jag säger inte adjö till min pappa den dagen av den enkla anledningen att han alltid kommer att finnas för mig.

Pappa, jag älskar dig!

/Jeanette

Dvala

Bloggen har gått i dvala på obestämd tid...

Fulltaligt rövarband

För en tid sedan blev det mansfall inom rövarbandet då Sorkens gammelgubbe gick till de sälla jaktmarkerna. Sorkens man (som liksom Sorken jobbar på mitt jobb) sa att nu fick tre stora hundar räcka.
Sorken var inte dummare än att hon förstod sig på det där med kvinnlig list och IDAG är rövarbandet fulltaligt igen. :)

Hela dagen har Jea fått rapporter när de bilat genom landet för att hämta hem sin guldklimp. ♥
Möt rövarbandets nya medlem, Mr Bentley♥

Att inse vidden av en riktigt bra pinne

Är man som Lappfjanten är - en bonnhund- behöver man ibland åka in till den stora staden för att socialisera lite. De första minutrarna är Dino uppe i varv och lite dragig i kopplet, men snart lugnar han sig och uppför sig med en värdighet som anstår en kung.
Fint går han vid min sida (nästan hela tiden) både vid hundmöten och bredvid pustande bussar.

I slutet av promenaden möter vi en tax. Nu ljög jag faktiskt - kom i kapp en tax- som hade bestämt sig för att vänta in oss. Han lät oss med hela sitt kroppsspråk förstå att han tänkte hälsa på Dino, och jag såg att hans matte inte hade mycket att säga till om. Taxen såg glad och positiv ut och Dino hade skött sig ypperligt så jag bestämde mig snabbt för att det var ok.

Taxen Frasse och Dino blev snabbt vänner och jag småpratade lite med Frasses matte sådär som hundägare gör. Då hittar Frasse en pinne som han lägger sig ned och börjar göra småflis av. Dino som aldrig förstått tjusningen med pinnar står länge med huvudet på sned och tittar frågande på Frasse, som vid det här laget är helt inne i sin egen pinnvärld helt okontaktbar.

Frasses matte, som är en pratsugen kvinna, pratar på om alla taxar som passerat i hennes liv och själv försvinner även jag bort i gamla minnen. I gamla pinnminnen...



Framförallt en av de forna boxerbruttorna insåg vidden av en riktigt bra pinne. detta utvecklades till ett gemensamt intresse för Boxerbruttan och mig. Kanske framförallt för att jag ville föregå Boxerbruttan med en mer lagom (i mina mått mätt) stor pinne...
Boxerbruttan hon ville ha så stora och långa pinnar det bara gick att bära. En favoritsysselsättning hon hade var att hitta en sådan, och sedan komma i full karriär bakom mig och faktiskt golva mig totalt eftersom pinnen fällde mig lagom i knäveckshöjd.
Boxerbruttan tyckte att det var en vansinnigt rolig lek att ha matten liggandes sprattlande på marken...
Jag däremot ville han en lagom lång (läs kort) och lagom tung pinne. Den fick inte vara fisigt fjäderlätt och heller inte för tung när man skulle kasta iväg den åt Boxerbruttan.
Och viktigast av allt, den skulle KÄNNAS bra i handen, ibland bar jag den långt innan Boxerbruttan fick äran att jaga efter den.
Jag minns särskilt en pinne som Boxerbruttan och jag släpade med oss på promenader i flera månader. Vi lade den alltid utanför huset på ett särskilt ställe. En dag hade hussen städat i trädgården och kastat bort pinnen.
Jag blev arg på riktigt på honom. kasta bort en perfekt pinne bara sådär! Det borde det nästan vara spöstraff på!



När Frasse tuggat klart och Frasses matte pratat klart, gick vi vidare i den ljumma vårkvällen. Jag med ett fånigt leende på läpparna efter att återigen mött en hund som insåg vidden av en riktigt bra pinne. :)

Morfar Dino och magsjuka...

Det var inte bara en silvermedalj lillhussen fick med sig hem från DM:et i Bålsta. En fruktansvärt kraftig magsjuka har han ståtat med hela natten. :(
Han har varit magsjuk många gånger, men detta är den värsta omgången. Tänker inte delge er så mycket mer detaljer än att det var kaskadspyor som hamnade ÖVERALLT. Jea har tvättat och torkat och skurat natten lång. FY säger jag bara, som jag önskade att det fanns en "ta bort mig härifrån" knapp att trycka på. Det önskade nog Max med.
"Fy fan vad det här suger!" utbrast han mellan hulkningarna och jag kunde inte annat än att hålla med honom. :(

Men medans vi kämpade med magsjuka under natten har söta Flisa kämpat med annat. :)
Hon har fött 6 fina valpar och Dino har blivit morfar :)

DM i Judo

I dag har lillhussen tagit silver i DM i Judo. :)

Grattis Max!

Underbara skare

Sista dagarna har det varit en underbar skare att traska runt på. Jea och kungen har kunnat gå kilometervis över åkrarna utan att få kämpa med fötter som åkt genom skaren. Och vackert har landskapet varit. Jag borde ta med kameran, har Jea tänkt.

Jea har under en tid avundsjukt tittat på andras fina foton på diverse bloggar och retat sig på att hennes foton inta alls blir sådär bra. Någonstans i bakhuvudet har tanken att det kan bero på "skit bakom spakarna" svischat förbi, men Jea har valt att skylla det hela på sin kamera istället.

Maken har ett par gånger påpekat att Jea kanske skulle läsa instruktionsboken (booooring...) eller gå den medföljande kursen som ingick när kameran köptes. då har Jea svarat att det behövs inte för hon har valt "AUTO kameran väljer inställning för bästa exponering".
Och då kan man tycka att kameran ska veta när Jea vill ha en bild på sin hund där hunden syns tydligt och bakgrunden är suddig. Men kamera f*n har inte alls tolkat Jeas tankar som Jea tänker...

Men så för någon vecka sedan åkte instruktionsboken fram och herreguuuuud vad många olika inställningar det fanns!!!
Det var landskap hit och porträtt dit, det var nattljus och dagljus och snö och sport och solnedgång och hundrafyrtioelva inställningar till. Tyvärr kommer inte Jea ihåg hälften MEN några kom hon ihåg till morgonens promenad (ja och framförallt kom hon ihåg att ta med kameran...)
Titta, titta, hund med suddig bakgrund (!!!!!!!!) ;





Hum ja, här vet jag inte riktigt hur det blev... Lite skit bakom spakarna är det nog ändå...



Och här blev Dino MYCKET fundersam för det kom en skidåkare. Dino har aldrig skådat något så märkligt förut, och var helt övertygad om att en skidåkare var en lapphundsbödel.


Nej matte nu tycker jag att vi går HEM!


Ganska snart kom han dock över chocken och började lyssna efter sork under snötäcket




Jag HÖR dig nog! sa han och hoppade och stampade på skaren som dock inte gav vika.



Redan i går kväll prövades faktiskt inställningen "solnedgång" på fullmånen som ståtade på himlavalvet. Nu kan man tycka att en fullmåne inte är riktigt samma sak som en solnedgång men bilderna blev helt ok ändå. :)

Jeas hjärta blöder för barnen i Japan :(

I ett klassrum i Ishinomaki sitter 30 barn och väntar på att deras saknade föräldrar ska hämta hem dem

De vinkade av sina föräldrar för att gå till skolan.

Men ingen kom och hämtade dem.

Fy fan säger jag bara, stackars, stackars!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Dagens bildfråga

Vad föreställer detta?





En ledtråd finns på denna bild :)

Kult

Kommer hem till en make som lyssnar på:
Den makalösa manicken :D

Personalmöte och spikning i skåne...

Personal möte. Då det infaller en fredagskväll, direkt efter stängning och Jea har jobbat, känner hon att hon bör byta om till något festligare.
I brist på annat letas butikens första klädkod fram, alá 1980 tal...

Först testar Jea att gå lite i butiken i utstyrseln. Ingen reaktion från någon kund men kassörskan (Rövarbandets matte; Sorken) har lite svårt att hålla sig för skratt.
En annan anställd kommer och tittar lite frågande på mig och börjar försiktigt fråga; "Har du bytt om...?" Inser sedan sitt misstag och börjar skratta hejdlöst.
"Du är f*n inte klok!!!"

Hur menade hon då?!

----------------------------------------------------------------------------------

I dag däremot är Jea ledig och solen strålar. Ringer till Bitte som svarar att hon är på språng att åka och spika i Malmö...

-Öh? spika?

-Ja, du vet alla pratar Skånska här nere så de behöver någon som kan vara speaker på en film. :)

Ah! speaker... Jea hängde inte riktigt med där...

Anställningsintervju

Jea och Arvtagerskan sitter och intervjuar en potentiell ny medarbetare. Hon har tidigare arbetat i en annan butik och vi frågar vem som är handlare i den butiken numera. och får svaret;
"En tjej i er ålder"
"Jaha! Hon är i 25-års åldern alltså?" frågar Jea.
"Ja, precis!" replikerar den potentielle arbetstagaren snabbt.

Tror ni hon fick jobbet?

Lasse Eriksson

Idag går mina tankar till Lasse Eriksson, hans vänner och familj... :(

Han var en riktig favoritkund på jobbet, många skratt har vi haft ihop när han har handlat hos oss.

Hört på Ica

Höggravid tjej möter gammal manlig bekant på ica;

Hej!!!!!!!!!!!! Det var länge sedan!
Ja tjena! Kul, är du tillbaka i sverige.
Ja jag vill bo här hemma nu när jag ska ha barn.
Ja jag blev också farsa till en grabb för ett par månader sedan.
Kul! Grattis! Är det mysigt?
Jah, jo för fan, men vi har skaffat en rottis valp också!!!!
Har allt gått bra då?
ja för fan, han sitter här utanför!
Ja alltså med pojken menar jag.
Jorå. Men valpen han sitter här utanför, du bara MÅSTE hälsa på honom!!!
Men är det mysigt då?
Ja för fan, han är hur tillgiven som helst. Han fattar verkligen att han tillhör oss.
Med pojken menar jag...
Jaha, ja... Ja alltså han sover mest. Men valpen! Han är såååå jävla FIN!

Och DÄR gav tjejen upp att försöka prata bebis med en man som precis blivit förälskad i sin nyhemkomna hundvalp. :D

Det är skillnad på olika

"Vad GÖR du?" Frågar lillhussen när han ser oss ligga på golvet.



"Gosar med Lapphunden"


"Och sedan NÄR började han med det???!" Undrar lillhussen.


Lapphunden gosar inte på beställning.
Lapphunden gosar när HAN vill.
Att gosa för lapphunden är att bli kliad HÅRT, och helst på en armlängds avstånd.

Det finns dock undantag. Äter någon chips, nötter eller äpple är hans uppenbarelse något påträngande. Då kan plötsligt Lapphunden med den stora personliga integriteten, i princip ligga i knät på vem som helst. I samma sekund som den sista tuggan är tagen, är Lapphunden i knät ett minne blott.
Stunder av nära gos är därför få i det kungliga palatset även om det numera händer då och då.

Dinos tre kusiner däremot vill vara så nära det bara går. Om de bara fick skulle de förmodligen försöka krypa under skinnet på folk.
Nova t.ex. vill absolut vara med i händelsernas centrum när jag ska klippa lugg på syrran.



När själva klippningen är över turas Jesper och Nova om mitt knä.





Och kusin Tekla älskar till och med att få klorna klippta, bara någon pysslar med henne.



Jea konstaterar igen att det är skillnad på olika...

Månkvinna

Jea är en månkvinna. Att vara månkvinna innebär att man inte sover vid fullmåne. Inte så att man vill var vaken, nej man bara är det ändå. Hela natten.

Jea går ut och fotar. Kylan biter i hennes ansikte och kinder. Lapphunden sitter framför henne och tittar undrade. "Varför står hon här med kameran i högsta hugg och stirrar upp i luften" tänker han nog.

Det märkliga med att vara vaken vid fullmåne är att man knappt blir trött dagen efter, som man blir vid andra sömnlösa nätter. Tvärtom fylls man ofta av en massa energi.

Hade jag levt på 1600-talet hade jag förmodligen blivit bränd på bål...

Äta bör man, annars dör man...

Att äta mat är inte Lapphundens största intresse direkt.
olika har sätten varit för att få honom att äta. I somras var det kommandon som gällde.

Just nu är det mer som att spela kula...

Handväska

alltså. Det här med handväskor.
Det är inte riktigt Jeas grej... för det första gillar hon inte att släpa på saker och för det andra tycker hon att det är rätt tantigt.
Jaja, ni kan sluta protestera, Jea har redan blivit nedröstad från flera olika håll när hon nämnt det där med tantigt. ÄNDOCK tycker hon det, och kommer fortsätta tycka det vad folk än säger.

Jea tycker att det hon behöver ha med sig oftast får plats i jackan. När hon ingen jacka bär går det bra med hennes lilla Björn Borg rygga.
Och när den är för liten, typ vid heldagar på hundaktiviter, tar Jea sin något större (men fortfarande ganska liten) Haglöfsrygga.


Men så tänkte Jea att hon kanske skulle ta och bli vuxen nu när det bara är ett år kvar till 40. Och hur ska man göra för känna sig vuxen då?
JO! En handväska kommer såklart göra susen!
Efter ett par räder på stan hittade hon tillslut en väska som inte kändes tantig.
För hon kunde inte släppa obehagskänslan över det där tantiga trots allt...


Då kom nästa problem. VAD sjutton HAR folk i sina väskor??? Plånbok, nycklar, mobiltelefon. Så långt var Jea med. Men mer då?
Hon blev tvungen att rådfråga arvtagerskan och sina vänner på mailinglistan.
Svaren blev långa förutom av Sorken (med rövarbandet) som svarade "Frolic och bajspåsar".

Så hur gör Jea nu med sin nya fina väska?
Jo, hon har den hänger i hallen. När hon ska någonstans tar hon upp telefonen, nycklarna och plånboken och lägger dem i sin jacka och åker iväg. När hon kommer hem tar hon ur dessa ting ur jackan och lägger tillbaka dem i väskan, i hopp om att hon nästa dag ska känna att det är en väsk-dag...

Jea kan helt enkelt inte komma ifrån att hon tycker att det är vansinnigt opraktiskt att släpa på en väska. Så det blev ännu ett misslyckat försök i jakten efter att känna sig vuxen...

Konstnärs Jea

Ja konstnär och konstnär är väl att ta i, men att skapa saker tycker jag periodvis är roligt.

När jag köpte min första alldeles egna Boxerbrutta tyckte jag om att skapa saker som hade med Boxrar att göra.
Bland annat ritade jag ett par Boxersiluetter som min bror skar ut åt mig i konstsmide. De hänger här fortfarande på min vägg.





Boxerhuvudet tog sedan vår uppfödare som sin kennel logga. :)

Och vår husse tatuerade den på sin överarm


(och här har hussen mycket roligt åt att Jea har så litet ansikte så att hans arm är bredare...)