Här kommer den utlovade recensionen av Bitte Sundins bok! :)
Precis som titeln säger så är det en "lättuggad" bok. Jag lästa bokens ca 170 sidor från pärm till pärm. Bitte blandar träffande visdoms ord på bara några meningar (som jag senare ska dela med mig av om jag får Bittes tillåtelse) med berättelser ur livet med hund (som skrivs med stor kärlek). Hon bjuder även på tips om hur hon tränar sina hundar och hur och varför hon tränar in olika saker.
Väldigt lätt förklarat, och nu två dagar senare har jag några saker jag fortfarande går och funderar på när det gäller Dino. Några "AHA! Det kanske är så det är!"
Några meningar i början av boken fick hela familjen att skratta för det stämde så bra in på mig. Jag läste det högt och Max skrattade och sa: "Mamma, är det dig hon skriver om , eller?!"
Dessa meningar kommer här:
"Vissa människor kan inte låta bli. De kan inte passera en hund på gatan utan att ge den ett vänligt ögonkast. Inte heller kan de se en hund på teve eller film utan att ge ifrån sig en längtansfull suck. Det är precis samma personer som hälsar på din hund innan de skakar hand med dig själv, när de kommer på besök. Och sedan sitter snett i fåtöljen hela kvällen för att nå att klappa hunden -som med absolut självklarhet placerat sig vid deras fötter."
Hela boken genomsyras av kärlek till hundar. En riktig feelgod bok skulle jag sammanfatta den - även om hon skriver några sorgliga saker också...
2 kommentarer:
Det outhärdligt sorgliga kapitlet om tiken Alfa får mig att börja tjuta, bara jag tänker på det, till och med nu! Tur att det slutade lyckligt i alla fall, annars hade jag nog dränkt mig i tårar.
Klart att du får citera! Det blir jag förstås bara glad över.
Skicka en kommentar