En sista dag i en hunds liv.
En matte som inte kan jobba då hon vet vad som väntar i kväll.
En sista lekstund med grannens lapphund. I princip den enda hund hon riktigt gillat.
Några försök till tröstande ord från lapphundens matte. Men vad finns det att säga?
Lapphundens matte går in och gråter av medlidande, och vetskapen att dagen kommer då hon står där själv...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ja du. Det finns nog inget att säga. Men man kan nog lyssna när saknaden blir tung. Och man kan orka när matten lång tid efter fortfarande sörjer... Kram
Som Lotti säger: man kan lyssna och orka. Och jag tror att man ska prata. Att man ska fråga och lyssna på valpminnen och att det underbara. Det här är ju det tragiska i att ha hund, att tiden går så fort och att hundlivet är så kort. Men så mycket kärlek och värme och så många skratt ett hundliv ändå genererar.
Hälsa och säg att vi alla känner med henne.
Hälsningar www.dietdog.se/dogblogg
Det ögonblicket, det är ju det alla vi djurägare fasar för. Det kommer, obevekligt, och det enda man kan hoppas på är ju just det som de andra kloka säger, att man har någon som orkar lyssna och som vill prata. En hund lever så nära, så nära - saknaden måste ju bli fullständigt blytung. Samtidigt så är ju det ju också så att man blir så mycket rikare i sitt liv av att ha hund, varmare och gladare minnen måste väl vara svårt att tänka sig?
Skicka en kommentar