Fick denna bok i födelsedagspresent och såg verkligen fram emot att läsa den. Det är kända författare och skribenter som skriver om sina liv tillsammans med hund. Jag räknade med att få mig många goda skratt. Tyvärr uteblev skratten helt, möjligtvis att jag drog på ena mungipan lite igenkännande på något ställe.
Vad ska jag säga.. Den var.. Trevlig läsning, med undan tag för ett par tillfällen då det handlade om när hundarna dog. Säkerligen helt gramatiskt rätt och välskriven på alla sätt. Men vill man skratta finns det MÅNGA hundbloggar på nätet man kan läsa istället av helt "vanliga" människor.
Men det som grep mig mest i boken och som faktiskt fick tårarna att rinna (mitt under sonens pågående judoträning...) var Björn Ranelids beskrivning av en hjärnskadad pojke och hans boxerhund. De två var som ett, kopplet var som en navelsträng dem emellan. När pojken tog ett stapplande steg tog boxern ett steg. Boxern lämnade ALDRIG pojkens sida.
Detta är så fantastiskt tycker jag. Av egen erfarenhet vet jag hur otroligt jobbiga och olydiga boxrarna kan vara. (och alldeless, alldelless UNDERBARA) Min egen Ice drog ständigt i kopplet för ALLA UTOM min lilla späda systerdotter som då var i 5 års åldern. Min nästa boxertik Sol som jag tog över som vuxen efter att Ice dog i för unga år, gjorde utfall mot andra hundar på promenader, UTOM när den då något år äldre systerdottern gick med henne. Är inte detta fantastiskt?
De otroligt starka, buffliga, olydiga boxerhundarna funkar så OFTA bäst tillsammans med barn! Jag kan aldrig sluta förundras över det.
1 kommentar:
Hade tänkt köpa boken. Känns inte aktuellt längre.
Tack för recensionen!
Skicka en kommentar